På tal om det så måste jag definitivt raka benen one of these days

Så. Det är definitivt något fel med mig. Jag blir way too sentimental över allt. "Åh...bläcket i pennan håller på att ta slut....det här kommer vara det sista jag någonsin skriver med den är pennan.....måste skriva något värdefullt..."

....Ookej. Det där var  faktiskt tänkt att vara en överdrift men nu kommer det antagligen att hända nästa gång min penna tar slut. Fan. 

I alla fall. För sentimental var det ja. Och alldeles för dramatisk. Jag minns att när jag var liten brukade jag då och då försvinna på rasten och luta mig mot väggen bakom skolan för att sedan bara stirra rakt ut på ingenting.

 Efter ett tag brukade Johanna hitta mig (och efter att jag gjort det några gånger så var det väl första stället hon tittade på) och fråga mig vad jag gjorde.
"Jag tänker" brukade jag säga. "På vad?"
Och - åhgudförlåtmig - som den överpretentiösa snoriga lilla sjuåring jag var så brukade jag faktiskt svara "Du skulle inte förstå. Du känner inte mig"
Jag gjorde det - jag lovar -  inte för att få uppmärksamhet (så det är väl en något mildrande faktor. Men fortfarande...ew). Jag gjorde det för att jag behövde vara ensam ett tag, för att jag ville tänka, för att jag behövde en paus från omvärlden, blablabla osv osv
 Och jag gjorde det för att det kändes så otroligt dramatiskt att sitta och tänka på livets mysterier all alone medan alla andra sprang runt bakom mig och lekte, skrek,skrattade, gungade och och inte skänkte en enda tanke på att just den här stunden aldrig kommer att existera igen.

"Just den här stunden" är något som nu och då får mig att sitta och stirra oroväckande intensivt på tallkottars fjäll, sprickor i träbänkar, ett böjt grässtrå eller det halvt bortnötta ansiktet på en legogubbe i hoppet att om jag lyckas inpränta exakt varje detalj av saken jag fokuserar på i mitt minne så kommer jag att ha kvar den här stunden för resten av mitt liv.
Det här kan inträffa bara rent spontant; jag drabbas av en plötslig rush av "åh gud, just den här stunden" så bara föreställ er när jag upplever milstolpar i livet. Sista dagen innan jag började sjuan, studenten, varje gång jag fyller år...

Så det är inte konstigt att jag blir sjukt jävla psykad när jag, runt elva på kvällen, efter en lång lång dag (vi snackar arbete från klockan åtta på morgonen och studier till halv elva) under vilken jag hela tiden behövt kämpa mot sömnen med all min kraft, inser att...jaha....det är I NATT frikkin Venus passerar förbi goddamn Solen. Jahaaaa, det kommer dröja mer än hundra år till nästa gång, så det är alltså SISTA CHANSEN I VÅRA LIV( som någon så opsykande put it)  att se det här fenomenet.

Jag skulle ha velat se det i vilket fall om helst, för...fucking coolt! Men sista chansen i mitt liv fick det att bli rent maniskt. Samtidigt ville jag bara sova for ever and ever and ever and ever....
Så i slutändan så satt jag uppe till ett på natten, debatterandes med mig själv om jag borde göra det eller inte. Fenomenet skulle vara synligt från halv sex till halv sju här.

Vid ett hade jag bestämt mig för att, jag måste göra det annars kommer jag att freak out. Började då istället freak out över att jag kan fan inte stirra rakt in i solen, vore ju största misslyckandet någonsin om jag förblindade migsjälv tack vare min wannabe-ocd så jag spenderade en halvtimme med att googla ifall man kunde använda en vinflaska som förmörkelseglas och gick tillslut ner till köket och byggde mig en titthålskamera av skrivarpapper och aluminiumfolie.

Vaknade av alarmet klockan 05.30, ohyggligt förvirrad. Kom tillslut på vad fan jag gett mig in på och ragglade mig ner för trappan med planen att bara dra på mig min jacka över pyjamasen, springa bort till närmaste kanal, se skiten och sen gå och lägga mig igen.

.....


Och efter allt detta.....så var förstås himlen täckt av det fetaste molntäcke jag någonsin sett.

HAHAHA