The cat whisperer

Det finns två grupper av varelser som i princip alltid älskar mig: katter och barn. Det finns några få undantag (soon Doris...soon..) men generellt sett så är jag godis och kattmyntas underbara kärleksprodukt. Det är bara fakta. 

Vi har möss här i huset så vi har lånat hit en katt från vår granne pizzerian. Katten är en fet gammal och folkskygg katt som heter Mickey. Första dagen han bodde här tror jag inte att jag såg honom alls och när jag nämnde att jag älskar katter så fick jag i princip som svar att Mickey lär nog inte älska mig däremot. 

Well, två kvällar i rad nu har han suttit i mitt knä och kurrat och masserat. (Åhgud Chloe, jag klagade alldeles för mycket på din massage, den här katten verkar tycka att ju mer klor desto bättre) 

Så yeah. Ännu en katt glider in i ledet. 

Men...

Ett problem. 

Han älskar mig inte hela tiden. Eller så kämpar han emot sin kärlek. Jag vet inte Det jag vill säga är att han FUCKING BITS.

 Igår högg han efter mig två gånger, mitt i njutningsfulla kurr och gosanden. Och det var inte lekfullt. Det var inte jätte hårt heller extrem aggressivt men han vart definitivt lite pissed i typ en sekund innan han återgick till goset. 

Nu ikväll satt vi hur länge som helst och kelade, men så plötsligt ställer han sig upp hugger mig i armen och går och lägger sig på andra sidan soffan. 

BRA DÄR KISSE, nu blöder jag. 

Måste bara säga att han har seriöst det mest otroliga bettet jag varit med om, såret ser precis ut som om någon skärt mig med en kniv. Tunt och spikrakt. Sjukt imponerande, men inte mindre irriterande för det. 

Fattast bara att han ger min nån pizzakissekattfektion nu. 

Det vore awesome.