tisdag 30 oktober 2012

Kindpussar 101

När jag hade bott här ett par veckor började jag bli allt mer och mer nervös över att någon skulle försöka sig på att kindpussa mig efter att jag sett hemskheterna med egna ögon och eftersom att kramar ofta är nog för att göra mig illa till mods. Herman försäkrade dock Alex att kindpussande inte var vanligt alls - vilket får mig att undra vilka jävla swingerspartyn dom dragit med mig på men likväl har lyckats lugna min oro något.


Ikväll begav jag mig iväg för att träffa min belgisk-colombianska vän Martha och hennes tvillingbror som kom på besök idag.  När vi träffas hälsar jag snabbt på Martha och vänder mig sedan till hennes bror.

Varpå det dittills mest awkwarda den här kvällen inträffar.

"Hi I'm Lo" Säger jag och sträcker fram handen. Han ger mig en oförstående blick, stirrar underligt på min hand,och höjer awkwardly sin hand till maghöjd varpå jag grabbar tag i den och skakar den. Han ser inte ut att vara helt med på noterna, men säger sitt namn.

Sen lutar han sig framåt.

Nu är det min tur att vara like...uh...va..?.
Jag har verkligen ingen aning om vad som pågår. Plötsligt slår det mig att åhgud, är det här ett kindpussarläge? Jag dör lite inombords; om det är det och jag inte kindpussar så är det ju sjukt awkward men tänk om det inte är ett kindpussarläge och jag gör det då är det ju om möjligt ännu mer awkward. Och herregud det finns inget sätt ett kindpussarläge kan inte vara awkward i vilket fall som helst. Ett kramarläge hade varit nog så awkward!

Som den brillianta och avundsvärt socialt smidiga kvinna jag är löser jag problemet genom att.... greppa tag i hans armveck och fråga "What did you say your name was?" Han är för förvirrad för att svara, utan bara stirrar på mig. Jag vågar inte släppa taget.
Så vi står, lutade mot varandra med mina armar i mellan oss som en brygga och våra panikslagna blickar flackande vilt omkring och vi rör oss lite hit lite dit som om vi vill fly men jag har fortfarande händerna i ett krampaktigt grepp om honom.

I det här läget ingriper Martha och förklarar att kindspussar inte är normen här.  Jag släpper lös stackarn,och skyndar desperat fram ett nytt ämne för att sopa över the incredible awkwardness.  Det är sådana här sociala händelser som får mig att vilja implodera.

Men mitt måtto är att ju mer awkward du kan göra något desto mindre awkward är det så när kvällen (damn fun night, btw) når sitt slut och det uppstår en awkward tystnad vid insikten om att vi nu ska försöka oss på att säga hejdå på något vis så bestämmer jag att nej, fan, nu kör vi den jävla kindpussen.

Jag vet inte riktigt hur dom här funkar så jag försöker få en detaljerad förklaring innan vi kör vilket inte verkar ge honom något större förtroende i mig och han föreslår att vi struntar i det och kör en kram helt enkelt. Men nej, jag har bestämt mig och vid det här laget är det så awkward att det finns bara en väg att gå och det är raka spåret fram, inga fusk och genvägar.

I shoulda gone for the hug....

Jag får ingen förklaring så jag bestämmer mig för att helt enkelt bara go for it, hur svårt kan det vara liksom.
Att döma av båda deras högljudda skratt så.......
Srsly. Dom stod dubbelvikta.
Tydligen så kindpussar jag som en nioårig flicka. Fantastiskt. Jag kan ju säga att jag fortfarande önskade att jag hade en skämskudde med mig i handväskan.

Efter ett långt tag och några ingående såväl som  uppenbarligen hilarious beskrivningar om just precis hur barnslig jag verkade och hur vuxna människor gör det så lyckas jag äntligen få tyst på dem och  kräver  lite effort från den som faktiskt vet vad fan han håller på med. Och det man håller på med är ett mer kind-kind duttande. Så vi kindar i hop oss ooooooooh.....jag gjorde visst det fel med. För man ska fortfarande göra ett smack-ljud.

Så jag har totalt misslyckats i kindpussandets ädla konst idag. Inte en enda korrekt var dom noga med att påpeka innan vi skildes åt.

För att bidra med mina hej/hejdå hälsningar så fick vi även skaka hand ännu en gång och även testa min personliga favorit: vinka awkwardly.

Ah, vinka awkwardly. Du och jag. Du och jag

                                                                                                        



Men vad kan jag säga. Klagade tidigare under dagen att jag har reseabstinens. Har under kvällens gång hunnit planera en utlandsresa till i november och råkat ut för en i slutändan hilarious kulturkrock. Bra onsdag A'dam. 

1 kommentar:

  1. Jag känner hur mitt personal space kränks bara av att läsa det här inlägget.
    Jag trodde att kramar var det värsta som kunde hända..

    SvaraRadera