Normal-sized

Fredag kväll satt jag hemma med förkylning och tröstade mig med att sitta och gråta åt Boy meets world (logiskt). Jag har blivit så fucking mushy med åren. Men vad fan, jag har bestämt mig för att embrace it. Det är bra tidsfördriv att böla lite ibland.

Lördagen var lite mer spännande med supergod sushi och bra sällskap (att skriva bra sällskap får mig att känna mig ungefär 49 år gammal, 'gott' kan jag inte ens förmå mig till). Jag har inte ätit sushi sen Camilla var här så det var definitivt på tiden. Efteråt drog jag hem för att göra det jag gör bäst, sminka mig och prokrastinera. 

Lyckades trots allt ta mig ut ur huset i relativt god tid och tog mig fram till Bitterzoet ganska perfekt. Bitterzoet är ett uteställe som jag både älskar och hatar. Eller snarare, jag älskar det i tankarna men vill sällan gå dit i verkligheten. Det är så så litet vilket får mig att hata alla runt mig så så mycket.  

Den här gången var det dock en fördel att det är så litet och intimt där, för jag var där för att lyssna på Kate Nash, woho! Och för första gången i mitt begränsande konsertgåendesliv så var personerna på scen normal-sized och inte den storleken där man får urges att hålla upp sina fingrar och krossa deras yttepytte små huvuden mellan tummen och pekfingret.  

In conclusion: det var pretty awesome. Hon är pretty awesome. 

Seeen begav jag mig till Bloemenbar för att möta upp mijn vrienden och also för att dunka huvudet så hårt i dörrkarmen jag bara kan, för det är sånt som snygga holländare uppskattar. Eller inte. Jag har fortfarande ont.

Sen ....hamnade vi på pacific park....All roads lead to pacific park. Jag har inte varit där på ages men det var som att I never left. Hade sjukt roligt, som vanligt. Dock gick visst alla mina konversationer med Jessica (när vi då och då fann varandra) så här:

Möte 1.
Jessica: I HATE EVERYBODY!
Jag: I THINK IT'S FUN!

Möte 2.
Jessica: EVERYBODY IS SUCH IDIOTS!
Jag: I THINK IT'S FUN!

Möte 3.
Jessica: OMG, EVERYBODY IS SOO ANNOYING!
Jag: I THINK IT'S FUN!
Jessica: ..........=_=

Cyklade hem någon gång vid stängning. Gick sjukt trögt, och jag föll vid ett tillfälle. Det senare är inte så konstigt med tanke på att mitt krokiga bakhjul har blivit mer och mer krokigt de senaste månaderna och de två senaste  veckorna har det vanliga gnisslandet ackompanjerats av ett klaa..aa..DUNK - klaa.aa..DUNK klaa..aa..DUNK som till och med oroat mig, eftersom att vid vare DUNK känns det som om hjulet kommer skjuta ut i evigheten och lämna mig tumbling down the canals så att säga.

När vi tilslut kom hem till mig och lämnade cyklarna så insåg jag att trögheten kan ha något att göra med att jag inte hade någon luft i hjulet. Verkligen. Ingen. Luft. Vi snackar the mother of alla punkor. Vi snackar ett fucking vacuum. OCH nyckeln till min cykelkjedja håller på att gå av, tydligen. Och min lampa funkar inte. Och min sits är sned. Och min ringklocka ringer vid tillfällen den själv finner lämpliga. Vi håller sällan med varandra. I alla fall. Fergus håller på att dö.

Men, MOVING ON. Söndagen blev också en bra dag, trots att jag behövde jobba några timmar. Det var Saint Marten, en nederländsk högtid där barnen går dörr till dörr med papperslyktor hängande från pinnar och får godis. Jag var lite bummed över att inte kunna gå ut och titta, men istället satt jag med E och C  -omväxlande-i knät och tittade ut genom fönstret på alla söta barn och fina lyktor; en del hemgjorda, en del köpta. Det var fin och sjukt mysigt. Tvillingarna var lika fascinerade som jag, och folket nere på gatan som råkade titta upp tyckte att vi var söta också hehe.

Det var en väldigt fin högtid, kände för någon sekund ett behov av att bli knocked up och flytta in i något charmigt kanalhus och göra vackra hemgjorda lyktor och ha stora skålar godis vid ytterdörren.
Sen var jag tvungen att vagga en sjukt tung och gallskrikande unge till sömns. Moment passed så att säga.

Men före och efter ungsövandet så hade jag lyckan att få prata med en av dom bästa personer jag vet: Alex! Tror inte jag skrattat så hysteriskt sen hon faktiskt var här in the flesh. Stackars min hostfamilj....
Sen pratade jag lite med min actual familj också, det var väl ok.....Haha fine, det var också awesome.
Damn vad jag var populär helt plötsligt, kände jag,  med tanke på att jag inte skypat med någon av dem på månader! Den här veckan har jag också skypat med Sofia (ännu en noshow the last few months) så någon magi är det ju. 

Imorgon far jag till Brysseeeel (så nu är vi alltså uppe i 6 utlandsresor det här året) över helgen (fun fact: det är billigare för mig att resa tur och retur till Bryssel från Amsterdam än enkelresa från Umeå till Lycksele, bra där)

Jag brukar btw klaga på min far för att hans stil är så tråkig, verkligen BARA svart.

Det här är vad jag packar med mig till Bryssel: