I förrgår var det "Rememberance of the dead" då hela nederländerna minns de civila och soldater som dött under andra världskriget och även efter det. Dagen är mest uppmärksammad i Amsterdam och drottningen kommer förbi en sväng till dam square så jag bestämde mig såklart för att gå dit och ta del av cermonin och kändisspotta lite.
Nu förstår ju inte jag nederländska men av den dramatiska musiken att döma var talen väldigt fina och högtidliga, och även om jag mest såg folks bakhuvuden så lyckades jag skymta vad jag tänker anta var drottningen. Med start klockan åtta håller hela nederländerna två tysta minuter till minne av de döda vilket var fint.
Så, trots att jag bara förstod en handfull ord smittade den allvarliga stämningen av sig något på mig och jag kände mig lite högtidlig när jag vandrade hem igen.
Varpå jag fick se....nånting.
Snabb sidenote: ännu ett av mina problem med att jag går vilse så fort jag sticker näsan utanför dörren har att göra med att jag blir så lätt distraherad av saker jag ser. Jag är som en liten unge som ser något blankt och färgglatt på andra sidan motorvägen. Endera ser jag något konstigt och viker av från vägen som troligtvis skulle tagit mig hem, eller så lurar jag i mig själv att jag känner igen en gata/ett riktmärke, kommer på att "nej, det gör jag ju inte, och om jag bara fortsätter följa den här gatan så bör jag komma hem" men byter ändå gata.
End sidenote.
Ja..i alla fall. Nu var jag på väg hem från minnescermonin - något som gick förvånansvärt bra- då jag plötsligt ser en stor folksamling. Jag svänger direkt av och går dit. Först verkar det helt normalt, det står en massa unga...militärer...sjömän?...män i uniformer och ser stiliga/unga/väldigt nöjda med sig själva ut och då och då bryter sig någon ur gruppen och tar kort på de andra.
Till sidan av dem står en äldre man och håller ett tal och snett bredvid honom står två kvinnor (kanske?) i de mest fantastiska utstyrslar, involverande mer kläder än människa och enorma fjädriga hattar.
Jag blir så fascinerad av dem att jag hänger kvar och desperat försöker att få en okej bild av dem vilket visar sig omöjligt. Just som jag ska ge upp så börjar folk applådera....och så ser jag en kvinna iklädd en underlig lila klänning gå längs mitten av öppningen i folkskaran med vad som ser ut att vara en hel rulle lila aluminiumfolie hängande som en slöja bakom sig. Hon når fram till mannen som hållit talet och så...upplöses folkmassan.
Just smile and wave boys, just smile and wave....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar